Jenny Palén Ejstes (b.1982 in Stockholm, Sweden) Is an artist and filmworker who lives and work in Stockholm.

She graduated from the Royal Art Institute in Stockholm 2015. Her work consists of installations, video and sculpture. In recent years her practice has been focused on existential and surreal themes addressed though film, performance and scenography. She used to be a graffiti artist, which is evident in her drawing style with characteristic lines and distinct colours. Caracters from images reappears in sculptural works and videos. Between 2006-2011 Jenny Palén co-founded and ran the independent art space Bastard Gallery in Stockholm. Her work has been showed at The Art Academy in Stockholm, Fullersta Gård, National Gallery in Prague and Academy of Fine Arts Vienna. Between 2016-2017 Palén has studied acting and is currently developing projects where art and theatre intertwine.

contact: palenjenny@gmail.com Cell +46 707 164659

ABOUT JENNY PALÉN EJSTES -by Lars-Erik Hjerstström Lappalainen 2018

Oavsett om det är film, performance, musikvideo, måleri eller installationer som Jenny Palén har gjort så glimmar verket alltid till av ett sagoaktigt skimmer. Mellan realismen och det fantastiska, mitt i den absurda följdriktigheten, brer en gränszon ut sig där man har svårt att tro att det som hände faktiskt hände; det man ser böljar till som en drömbild när man nästan nickar till på en stadsbuss. Man såg kanske någonting, eller vara borta i tankar, något var där, någonting lades nog till, man såg rätt och fantiserade fel eller tvärtom. Man vet aldrig. Man slår ifrån sig. Alla de här decoupageliknande målningarna med strängt vardagliga motiv av stiltje där något märkligt ändå händer. Någon ligger på en matta på golvet, men det hela ser märkvärdigt välordnat ut, som en iscensättning. Men av vadå? Eller så finns där en mörkare ton på golvet vid den liggande kroppen. Men exakt var är den, och vad är den? En våtfläck bredvid kroppen på mattan, eller en skugga under en som börjat levitera? Strategin är egentligen inte så mycket annorlunda i filmen Brainhole där man först ser en bildskärm och bakhuvudet av den som tittar på den. Därifrån glider in i betraktarens position samtidigt som bildskärmsbilden börjar pixlas och i sitt nedbrutna tillstånd tar över hela bildrummet. Representationen av en bild har gått över till att bli bild, eller snarare: den indirekta perceptionen av någon annans perception har blivit direkt och primär perception av min verklighet.

Det är verkligheten, den här övergången mellan representation och realitet, varseblivning och syner, fiktion och sann leda. ”Märkligheten verkligheten” som Carolina Falkholt sjunger i en låt som Jenny Palén gjort video till. Bilder läggs där på bilder utan gemensam skala eller någonting, bilder som tycks leva i eller bland saker i ett dunkelt rum. Allt är underligt svävande, i verkligheten. Samma sak när jag fick höra att svensken utmärker sig bland övriga européer genom att på fritiden umgås med folk som de inte gillar. Bjuda hem arbetskamrater på middag. Att vara människa innefattar så vansinnigt mycket mer än vad vi skulle vilja tillstå, och för att komma åt det är kanske inte allvaret den rätta sinnesstämningen. Snarare då humor som samtidigt öppet vågar se allt det märkliga i livet. Det finns en bild på Nikolaj II av Ryssland, sittande på en sten vid vattnet med en cigarett i ena handen. I den andra vilar huvudet oändligt tungt. Han har just får reda på att Ryska revolutionen har brutit ut, hans värld har plötsligt gått under. Verkligheten, när den händer, är inte någonting som man kan identifiera genom igenkänning. Den är flummig, mönster, energier som sätts i rörelser, färger kopplade till krafter man inte känner. Nikolaj tar situationen på största allvar, men en karikatyr hade fångat den bättre än hans tunga sinne – eller komikens höga perspektiv som låter livet framträda som i ett dockskåp. Eller om han hade lagt sig i vattnet som en av de där svanarna i hennes video till Somesounds av Your Planet is Next, de som bara flyter utan att ens stoppa huvudet i vattnet. Ibland avbryts de av av lätt psykedeliska bilder på ben ovanför någonting som skulle kunna vara jorden sedd på mycket långt avstånd. 

“Det är inte i handlandet och i handlingen som märkliga saker sker, utan i ickehandlandet, sinnligheten, dötiden, väntan, mellanrummen. I momenten av dötid tillsammans med någon, uppträder färgade geometriska figurer som bara verkar dra förbi – när annars skulle man kunna känna av dem?”

Det är inte i handlandet och i handlingen som märkliga saker sker, utan i ickehandlandet, sinnligheten, dötiden, väntan, mellanrummen. I momenten av dötid tillsammans med någon, uppträder färgade geometriska figurer som bara verkar dra förbi – när annars skulle man kunna känna av dem? Jag har sett den scenen i en musikvideo som Palén har gjort, men eftresom jag inte kan hitta den igen har jag kanske bara fantiserat. Nu finns den i alla fall, mer påtaglig för mig en frukosten i morse och bokföringen jag gjorde igår. Vardagslivet, yrkeslivet, det offentliga livet: skuggspel. Man måste vara mer disträ, pyssla runt utan ändamål, stå och vänta för att man inte har någon anledning att fortsätta gå just nu, för att komma in i ljusdiffusa hypnogogiska zoner inklämda mellan skuggorna. Det är där livet myllrar. De där zonerna verkar Jenny Palén kunna kapsla in i nästan vad som helst. ”Nästan vad som helst” är missvisande, för det krävs nog stor känslighet för att hitta rätt presentation, men ”nästan vad som helst” som i ”där man minst anar det”, i någonting väldigt oväntat. I en av hennes bilder ser jag gipshundar och en liten antikliknande vit skalle på en rund spegelskiva. 98 av 100 andra konstnärer skulle ha varit ute efter det kitschiga i det där, tematiserat smak, kanske klass, kanske camp osv. Jenny verkar snarare se en sensibilitet i dem, en socialitet, ett sätt att lämna vardagen. De är små portar, delar av en annan värld. Den ena av de två bakom spegelskivan sittande hundarna har en hög blå partystrut på huvudet. Mellan dem står en mindre isbjörn på bakbenen och en liten lurvig hund. Kanske en valp. Alla vita. Underlaget är blått, precis som bakgrunden som också har någonting plastigt vattnigt över sig.” Vattnet” syns i spegelskivan. Det är väldigt tilldragande, hänförande faktiskt. Lite sentimentalt, visst; konstellationen har även en viss tid över sig (förfluten tid, övergivna objekt, rester av en försvunnen situation). Men där finns också den hemliga flykten i att göra fint, omsorgen som förmedlas av arrangemanget. Inte i relation till arbetskamraterna som man ändå inte vill träffa, utan bara i relation till objekten och den möjliga värld, eller den realitet, som de existerar i. Det är storslaget som en bal på slottet. 

Samma djupa realitet uppdagas som när man öppnar spammejl som säger att man har vunnit eller ärvt stora summor av en okänd släkting. Jag vet naturligtvis att det inte är sant, men jag inser också att det i mitt innersta väsen, som en kvarleva från barndomen, finns en övertygelse om att jag någon gång ska kunna leva obekymrad av pengar, som ett barn, och att om det ska bli verklighet, vilket det ju måste eftersom det är mitt öde, nog måste till att jag hittar ett övergivet rånbyte eller vinner på lotto. Vilket alltså troligtvis kommer att ske. Det är det jag väntar på, egentligen. Det är en faktiskt en mer fundamental sanning om mitt liv än de flesta biografiska detaljer som jag skulle kunna berätta. Den där typen av fundamental sanning tycker jag mig gång på gång stå inför i Jenny Paléns verk. I en installation har hon fångat en dag i en italiensk småstad bara genom konfrontationen mellan vissa material (duschdraperi från det tillfälliga rummet odyl) och vissa former (en trappa, en fot från en antik skulptur). Det är så reellt att jag är övertygad om att den där installationen existerar i ett bestämt väder till och med, ett klockslag, en viss form av ljudlöshet i fonden, avlägset men det når hit. Och här sitter jag med hundarna, väntar tryggt på pengarna, klarar mig med ganska liten budget. Drömlivet kan ordnas med några prydnadshundar, en speglande skiva, glänsande papper, en kamera och ett redigeringsprogram. Små plast-palmer sticker in i bilden, nerifrån men även uppifrån, upp och ner. Det finns andra dimensioner av tillvaron. Och på bägge sidor av centralmotivet finns en bild på en naken fot i en fin, pärlemorfärgade lättjefullt mönstrad toffel med vit plastsula. Jag är askungen, inte bara kallad utan den utvalda. 

Är tillvaron komisk? Den där fundamentala sanningen om mig, att jag lever som om jag väntade på att en okänd onkel från Amerika skulle dyka upp med ett rättmätigt arv, är det komiskt? Det kanske bara är löjligt. Barnsligt. Beklämmande? Sorgligt? Skamligt? Tanken på fritt liv är kanske barnsligt, men det löjliga ligger snarare i den livsföring vi tvingas in i: lägga ner den största delen av sitt liv på saker som mest bara syftar till att skapa överskott åt någon ägare eller producera vissa dokument som en administration behöver för att fortsätta fungera. I Jenny Paléns Spacerabbit är det en ung kvinna som stänger in sig på sitt rum mest på grund av att det offentliga livet verkar vara en chimär, helt verkar sakna realitet. Förtjusningen i konspirationsteorier uttrycker i sig en sådan aning av att allt måste vara ett skuggspel. Mike Kelly pratade om att konstnärer inte kan låta bli att intressera sig för konspirationsteorier, för att de är allt som konst är, förutom att vara konst. Om det officiella och dess motivering av varför våra liv måste se ut som de gör är en mask är man givetvis löjlig när man tar det och sig själv på allvar. Men skulle man inte lika vara löjlig även om allt det där vore helt sant? Sant och falskt är ju inte de enda värdena, utan det löjliga kan ju också uppstå av att man överskattar betydelsen av den där sanningen, eller av att man missbedömer hur tvingande sanningen är. Det är den samvetsgrannes löjlighet, som också hänger samman med en överskattning av ens egen betydelse. Konstnären i en av hennes filmer, Ben Frasier, är å ena sidan storartad eftersom han accepterar att göra det där löjliga som all konst är. Men han blir en löjlig karaktär genom att lida av av det, våndas och förnedra sig i utförandet. Och så har han ju hela den där konstvärlden kring sig, med assistenter som tar honom och hans görande på största allvar. Filmen är en kritik av konstvärlden, visst, men samtidigt också en leende omfamning av konstnärens göranden, om än inte av hens förhållningssätt till den. Kontentan kan vara den här : i konstvärlden är det alltid en annan som är konstnär, även när det råkar vara en själv. Och uppgiften: bli konstnär på egen hand, som om konstvärlden inte vore där. 

Allvaret vill mörka den där aspekten av futilitet, som varje klart sinne måste uppfatta i tillvaron. Det konstnärliga, påpekade Adorno en gång, ligger inte alls primärt i någon känsla för de konstnärliga materialen, inte i en viss begåvning som gör att man perfekt kan urskilja en ton från en annan eller en linjens uttrycksfullhet från en annans. Det konstnärliga ligger i känslan av att allt det där som vardagen kretsar kring, allt från att inte röka i närheten av en busshållplats ute vid en tungt trafikerad led till dagspolitiska ställningstaganden, inte är särskilt viktigt, inte har mycket realitet, och i vilket fall är underordnat andens verksamhet, dvs. bland annat konsten. Men just för konsten har det löjliga ett värde såsom en oundgänglig aspekt av allt som görs, även konsten själv. Fånigheten finns, man måste lära sig leva med den – att förneka den är inte bara mer skrattretande, utan direkt korkat. Det finns mycket sådant i Jenny Paléns konst. Hon verkar välkomna det med  viss ömhet, som om det löjliga markerade det fullständigt tillfälliga i att man råkar finns till i en viss situation. ”Här står jag och kan inte annat.” Men hon utnyttjar det även som ett medel att komma åt en hel värld, en inre och möjlig värld som en viss sak eller en viss karaktär faktiskt existerar i.  Det fåniga hänger till viss del samman med själva preferensen, att välja att göra en viss sak snarare än en annan i situationen lika löjlig sak. Man är ändå fångad där, i en viss situation, i en viss sfär av möjligheter och ingenting kunde väl vara mer likgiltigt för universum än vilket av de där alternativen som förverkligas. Vilket är löjligast, att vara jobb- eller livscoach på allvar eller att som Rothar passa på att kombinera trolleri och konsultation? I det stora hela förändras ingenting, oavsett om man gör eller inte gör något. Valet måste komma tillbaka på vad som är värt att göra, för sig.

“Precis som Jenny Paléns konst genomsyras av vardagens komik när den sätts i relation till det ändlösa eller eviga – jag, här, nu, på en given plats och bestämt ögonblick i rymden eller mellan två istider – genomsyras den av en akut relation till görandets egenvärde”

Precis som Jenny Paléns konst genomsyras av vardagens komik när den sätts i relation till det ändlösa eller eviga – jag, här, nu, på en given plats och bestämt ögonblick i rymden eller mellan två istider – genomsyras den av en akut relation till görandets egenvärde. De där momenten när vi gör någonting enbart för dess egen skull. Det behöver inte vara ett livsverk eller ens en riktig hobby, utan kan till och med vara två minuters scrollande av bilder på misslyckade skönhetsoperationer – tidsfördriv, inget vettigt, men ändå ett moment då livet var uppfyllt av någonting som inte skulle leda till någonting annat och som också för tillfället förföll bättre än alla andra alternativ. Fritid är den tid som karaktäriseras av sådana handlingar. Det är en skärva av Marx utopi som man kan ge sig själv dagligen. Jag undrar om inte Jenny Paléns dragning till karaktärer och teater hänger samman med hennes betoning av fritiden. Som Marx säger, man kan gå ut och fiska på morgonen och jaga räv på eftermiddagen, och sedan måla lite – allt detta utan att behöva bli fiskare, målare och konstnär.  Fritiden, och det utopiska, ligger i att det man gör inte stelnar till en karaktär, till ett visst subjekt, till en yrkesidentitet. Subjektet finns här bara i aktiviteten och borde kunna försvinna när akten är över. Man borde hela tiden kunna bli någonting annat, en annan. (Kanske är behovet av vila och passivitet bara en effekt av tröghet i materialet och subjektet, som formas av akten.) Handlingarna borde vara rent expressiva och bara minimalt verka inåt. Men det blir ju kanske roligare om det är just rävjägaren som ställer sig och målar, eller om konstnären får för sig att såsom konstnär rensa fisk. Identiteterna kan själva hanteras som medel för fritidshandlingar – man är fri att vara någon annan. Fritiden, som handlingarnas frihet från ett subjekt och subjektets frihet från handlingarna, har även en rastlös sida, som ett begär efter en verklighet som motsvarar den. För utmaningen är egentligen enorm, att försöka göra någonting som är meningsfullt i sig. Anta att du tycker att det är meningsfullt att göra saker som är kul. Fritiden behöver inte ha varat så länge innan man märker hur svårt det är att komma på någonting som överhuvudtaget skulle vara kul att göra just nu. Det är en förtvivlan, ett helt universum utan någonting kul alls. Hur ska man då kunna andas? Hur ska man slippa ifrån sina egna impulser och sin egen längtan efter någonting kul, eller åtminstone efter någonting som får en att för en stund glömma det efterlängtade. Det var den spänningen, det överskottet av energi och tid, som fick Hölderlin att identifiera den ”tragiska tiden” med en ”fruktansvärd fritids” ”vilda uppkomst”. 

Det är i den spänningen, tror jag, mellan fritidens fulländade utopi och dess tragik som Jenny Paléns motiv ofta stiger upp ur som små ögonblickliga lösningar på konflikten. De är andningspauser i görandet och omöjligheten av görandet, och ibland är de som kollage av sådana ögonblick. I mig väcker de en enorm kärlek till livet som jag har väldigt svårt att komma åt att skriva om. Bättre att bara titta på hennes grejer, egentligen. 

/ Lars-Erik Hjerstström Lappalainen 2018

Education

2016-2017 Actor Studio Stockholm

2014-2015 MA. Royal Institute of fine arts. Stockholm.

2007-2011 BA. Royal Institute of fine arts. Stockholm.

Selected Exhibitions and performance 

2021. Eva är ormen i paradiset 16mm. -Postproduktion. Scriptwriter, director, editor setdesigner together with Éva Mag.

2020. ANTIKA KÄNSLOR. By Jenny Palén Ejstes, Elis Larsson and Jacob Witzel. Tv-hole studios.

2019. Ringar och hål. Tv-hole studios.

2019. Guld. Performance at Fullesrta Gård. With music by Arvid Wretman.

2019. Om dessa väggar kunde tala. Fullersta gård. Stockholm

2019. End of Summer what a bummer. Ceremoni.

2019. VÄRDEFULL I RYMDEN. By Jenny Palén Ejstes, Elis Larsson and Jacob Witzel. Tv-hole studios.

2019. VOODOO. Aresta Berg. Värdefull i rymden.

2019. ROCKENS ANDE by Jenny Palén, Elis Larsson and Jacob Witzel. Tv-hole studios.

2018. Årets mörkaste dag. Tv-hole studios.

2017. PintorAs. Galleria Ruby. Buenos Aires. Argentina.

2017. Eva är ormen#3 Mossutställningar. Stockholm

2016. SPACERABBIT Contestants contribution,StockMotion filmfestival.

2016. Varför-därför. Örebro Konsthall. Örebro.

2016. Oväsen. Galleri Thomassen. Göteborg.

2016. Escaping Place. Fullersta Gård.

2016. Eva är ormen i paradiset#2 Performance, Market, Drottningholms Slottsteater.

2016. Eva är ormen i paradiset#1. Performance with Éva Mag. Konstakademien. Stockholm. 

2016. Prisoners of Venus- A video exhibition. Academy of fine arts Vienna.

2015 Anna-Lisa Thomson Till minne-Jubileum och årets stipendiater. Uppsala-Konstmuseum. Uppsala. 

2015. Start Point Prize. National Gallery in Prague. Prague.

2015. MA show. Spacerabbit. Konstakademin. Stockholm.

2015. Spacerabbit. Solo exhibition at Galleri Mejan. Stockholm

2015. Pineapplehead. Taverna Brillo

2013. Mynningsladdare. Röda sten Konsthall. Göteborg.

2012. Video Gagnef. Gagnef. Dalarna

2011. Human orientations. Storfors Konsthall. Storfors.

2011. Guardians. Kungl Konsthögskolan. Stockholm.

2011. Ett rop från barken. Smedjebacken.

2011. Where dreams cross. Screening of "Don't you" 2 min. Video. Göteborg.

2010. Memory Hole. Haninge Konsthall. Collaboration with Arvid Wretman. Stockholm.

2010. Brainhole. Mellanrummet. Mejan. Collaboration with Arvid Wretman. Stockholm.

2010. Multiverse Meltdown. BA exhibition, Konstakademin. Stockholm.

2010. Artkino#5. Screening of "Brainhole". Biografen Rio. Stockholm.

2007. Grafitta. Performance. Göteborgs Konsthall. Curated by Carolina Falkholt. Göteborg. 

2003. Gagnef music and art. Gagnef. Dalarna

FILMWORK

2020. Eva är ormen i paradiset 16mm. -Postproduktion/ Scriptwriter, director, editor and setdesigner with Éva Mag.

2020. Arrangörstrailer, Riksteater/ Editor

2020. Viewer slug. Short.3,5 min/ Scriptwriter, director, editor, sound editor.

2019. Exhibition. Music video for OsynligFetma/ Scriptwriter, director, editor.

2018. Långt ifrån samma -Music video for Dree low/ Editor

2018. Believe. Music video for Y.P.I.N/ Scriptwriter, director, editor.

2017. Somesounds. Music video for Y.P.I.N/ Scriptwriter, director, editor.

2017. Konferens. short 4 min/ Scriptwriter, director, editor, sound editor.

2017. Märkligheten. Music video for Carolina Falkholt/ Scriptwriter, director, editor.

2017. Kalifen. Music video for Dungen/ Scriptwriter, director, editor.

2016. Tv-hole. Pilot for a comedy series with support from KU medel Konstnärligt Utvecklingsarbete/ Scriptwriter, director, Colab with Arvid Wretman

2015. Franks kaktus. Musicvideo for Dungen/Scriptwriter, director, editor.

2015. Spacerabbit. 22 min. Short/ Scriptwriter, director, editor, sound editor.

2014. Holler. Music video for Rebecca Fiona/Editor

2014. Ny bil. Musicvideo for Lilla Namo/Editor

2014. Above the world. Music video for Mariam the believer./Editor

2013. A tribute to velvet underground. 14 visuals for live concerts/ Scriptwriter, director, editor,

2012. Blandband. Musicvideo for Dungen/ Scriptwriter, director, editor.

2011. Virgin suicides. Video backdrops in theater production/ Scriptwriter, director, dop, editor. 

2011. Lilla Anna. Music video for Anna Järvinen/ Scriptwriter, director, DOP. editor. 

2010. Brainhole/ Scriptwriter, director, editor. Collab with Arvid Wretman

2010. Skit i allt. Music video for Dungen/ Scriptwriter, director, editor.

2007-2010 Experimental short-films within the art context: Mr-Collins, Dancing to magic orchestra, Eternal loop of influences, Minnies cracked house mfl. 

Grants 

2020 Konstnärsnämndens projektbidrag inom bild och form. Eva är ormen i paradiset

2020 Konstnärsnämnden ettåriga arbetsstipendie

2019 Konstnärsnämndens projektbidrag inom bild och form. Eva är ormen i paradiset

2015 Stiftelsen Anna Thomsson till minne

2015 Stiftelsen Karin och Gösta Rittners stipendiefond

2015 Fam Gustaf Tobinsons stipendiefond

2015 Linnés stipendiefond

2014 KU medel Konstnärligt Utvecklingsarbete

2010 A Th Sandbergs donationsfond 

Public missions

2010 Mural paintings at Tuna school. Uppsala.

2009 Mural painting at Kvavelbrogymnasiet. Skövde.

Bastard_2006_20112.jpg

Curatorial projects

Bastard Gallery was an artist-run, non profit art space in Stockholm dedicated to the promotion of a cross-cultural concept of art with strong connections to contemporary society. The gallery produced more than sixty exhibitions and cultural events between 2006-2011. Whether presenting site specific works, happenings or cross- and counter-cultural events, we used the gallery space as a tool for communication, hoping to make a impact on our society in general. Founded by Virlani Rupini and Jenny Palén in 2006. Artists and curatorial crew: Alida Ivanov, Joakim Heidvall, Eric Weber, Simon Mullan, Mats Wahlqvist.